Psykoanalysen – En klenod för sin tid

Divanen och en dold terapeut sittande bakom utgör symbolen för Freuds psykoanalys som i början av 1900-talet stack hål på en hämmad och pryd Viktoriansk tid. Freud bröt mark och var dessutom briljant i att skriva essäeliknande praktikfall.

Efter att själv, under åttiotalet och 2000-talets början, deltagit i två psykoanalyser kan jag, så här i efterhand, tycka att metoden fastnat i något gammeldags och förlegat. Det starkaste minnet är tystnaden, de långsamma minuterna och alla lösryckta tankar. Ögonkontakten var ensidig och möjligheten att följa terapeutens ansiktsspel fanns inte.

I början av året startade Roland Paulsen en debatt i Dagens Nyheter om psykoanalysen som metod och fruktsam terapi. I sin första artikel beskriver Paulsen hur han plötsligt upptäcker att hans psykoanalytikern somnat, mitt under pågående terapisession. Paulsen blir inte bara förvånad utan känner sig kränkt och övergiven. Snart därefter avslutar Paulsen analysen.

Jag hoppas innerligen att den moderna analysen tar till sig kritiken. Ligga på en divan, slumra och drömma i hopp om att svaren finns bakom slöjan och det omedvetna är illa använd tid. Bearbeta brustna löften, svikna begär, konstruerade och inlåsta egna världar, görs bäst öga mot öga och med terapeuter som är beredda att pröva och ifrågasätta sin egen roll.

All terapi och framgång handlar om öppen dialog och kommunikation. Terapeut och patient utforskar vad som sker mellan dem. Båda är involverade och båda måste självkritiskt visa upp känslor och egna tankar om hur samtalet fortlöper.

Freud var på sin tid en pionjär som utmanade stela inställningar och öppnade dörrar till förbjudna ämnen. Idag, i vår kontext och sammanhang, bör han ses som begynnelseinspiratör och tänkare. Inte något annat. Om han kunde se ner på oss och granska nutiden skulle han säkerligen utbrista: Hoppas ni kommit förbi och längre än mina små och tappra försök att förstå människans själsliga våndor.